nilla

4 februari 2009 11:05

Håller med!
Människor är olika och därför behöver det också få se olika ut, helt enkelt.

karo

4 februari 2009 14:07

Äh, fyra är väl ingenting, kom igen när du har tio! ;-))
Nä, ingen kan påstå att ett barn i en skara på tio får mindre kärlek, punkt. Vissa klarar det, andra inte, det finns inga "regler". Min man och jag har två var, alltså har vi fyra stycken "halva tiden" så att säga, och jag blir lite smått snurrig mellan varven då. Jag är nog inte skapt att ha så många själv, och skulle antagligen inte göra mig lika bra som tiobarnsmamma som jag gör som tvåbarnsmamma. Men som varandes ensambarn själv, kan jag också säga att det inte alls betyder att man blir "kvävd" som någon uttryckte det. *S*

Tant T

4 februari 2009 16:23

Minns tiden innan barn...då var man trött efter ett par kvällars övertid på jobbet :) Nu är minst 14-timmars arbetsdag vardag...å jag skulle ALDRIG byta ut mina två skruttisar ;)

Sussie

4 februari 2009 16:47

Jag är en av dem som skrivit om programmet, jag är absolut inte förfasad utan mer nyfiken på hur man orkar och får tiden att räcka till. Bara tvätt och plock kräver ju en del. Men det är väl så att man anpassar sig helt enkelt.
Å visst är det så att det inte spelar någon roll egentligen om man har 1 eller 10 barn när det gäller omtanke och kärlek, det finns nog både små och stora familjer där barn inte ses.
Jag är mer förundrad över hur man får struktur i sin vardag och hur man får tid med en ny relation? Jag är en nyfiken jäkel helt enkelt ;)
Näe förfasar mig gör jag verkligen inte! (hade nog kunnat tänkt mig en till om jag hade börjat tidigare).

Yvonne

5 februari 2009 07:30

Jag har inte sett programmet, men det finns både bra och dåliga föräldrar, oavsett hur många barn man har! Många barn som är uppvuxna i stora familjer, säger att dom tycker att det är jobbigt medan många ensambarn tycker att det är skönt att få all uppmärksamhet. Sen är det för många precis tvärtom! =)
Jag jobbade som barnflicka i en familj med 7 barn. Dom for illa och de föräldrarna kunde inte ta han om dom som dom skulle. Samma sak med en ytligt bekant. Dom har 8 barn och soc har varit inblandad i alla år.
Sen finns det de föräldrar som VERKLIGEN klarar av att ta hand om 10 ungar! Flera av de familjerna har man sett på tv och det är nog just så att det blir en livsstil för dom!

Jag förfasas bara över familjer som inte TAR HAND OM sina barn. Sen hur många dom har, det känns oviktigt för mig!
Min dotter skulle inte vilja ha syskon boendes här. Hon är jättenöjd med sin uppväxt säger hon. Hon har aldrig kännt sig ensam utan har fått det hon behöver både från mig och från sina vänner. Alla är vi olika. En del är "flock-djur", en del ensamvargar! Och tur är väl det! =)

La Familia

5 februari 2009 12:18

Kul att du gillar min blogg!

Truddelutt

5 februari 2009 17:12

Stackars din dotter. Sjuk igen!! Gör väl inget om hon käkar chips. Hon kanske behöver det salta nu när hon har feber. Sen är det ju gott oxå. :)
Spelar väl ingen roll hur många barn folk skaffar. Är väl upp till var och en hur många man vill ha. Det viktigaste är ju att de blir älskade och väl omhändertagna!
kramen

Helena B

9 februari 2009 10:01

Säkert (förhoppningsvis) är de "många-barnsföräldrar" som verkligen valt många barn för att de VILL i majoritet. Men man kan inte blunda för att det finns en skara som skaffar många barn alldeles för lättvindigt och inte riktigt tar hand om dem på ett bra sätt. Naturligtvis finns det ettbarnsföräldrar som inte ens borde ha skaffat det där enda barnet, men trots allt är det tuffare att administrera en stor familj. Har man tänkt igenom, konstaterat att man har ork, tid och engagemang - ja då är det väl bara att köra.

rosalucia

11 februari 2009 16:42

Vi kan alltså enas om att det är typen av föräldrar som i första hand avgör om barnen har det bra, inte hur många barnen är.
Som du Helena skrev; vissa borde inte ens ha ett barn!!!!
Och då förstås ännu mindre sju eller så..., medan det är det Perfekta livet för andra!!!
End of discussion.